Välkommen till vår hemsida!

Här kommer jag att försöka presentera lite vad som händer i vårt och hundarnas liv. Jag som har hand om det huvudsakliga hundintresset och även denna hemsida heter Sara Jarvoll.

Mitt stora hundintresse började väl någon gång i mellanstadiet och tog sig då uttryck i att jag och en kompis var ute och gick med alla traktens hundar. Det var allt från den lille Yorkshireterriern Teddy till den vilda Irländska settern Jim. Det finns många roliga historier att berätta från den tiden... men det får bli någon annan gång.

Jag hade som sagt ett stort intresse. Jag samlade alla bilder jag kunde hitta, det spelade ingen roll hur de såg ut, bara det föreställde en hund. Speciellt förtjust var jag i schäfrar, särskilt de som var lite "vargfärgade". Jag skrev också av alla hundböcker på min gamla skrivmaskin. Sedan klistrade jag in mina utklippta bilder - och vips hade jag en egen hundbok...

Min första stora kärlek i hundvärden kom in i mitt liv när jag gick i högstadiet. Då tyckte jag att jag hade blivit för gammal för att knacka dörr och fråga: "Får jag gå ut med din hund?" Men en kväll när jag var ut och gick mötte jag en hund som var så vacker att jag inte kunde motstå honom. Det var en Flatcoated retriever som hette Simon. Vi fick några härliga år, varje dag efter skolan gick jag och hämtade honom och drog iväg till skogen.

 

Sommaren 1993 hände det som jag drömt om så länge. Vi köpte hund! Mamma ville absolut ha en Briard om det skulle vara någon hund alls. Jag var glad bara det var en hund. Mamma hade också hört att de svarta skulle ha mer lättskött päls (!). Så vi skulle ha en svart hane. Det var bara det att det fanns inga just då, men efter lite sökande hittade vi en svart tik, på andra sidan landet... Det var så Fanny kom in i vårat liv, för att stanna där i nästan 11 år. Det var en mycket bestämd dam. De hon tyckte om de älskade hon för alltid. De andra ville hon inte veta av...

Hon tyckte väldigt mycket om att träna lydnad, det var mest min syster Åsa som höll i träningen. På valpkursen fick vi båda två vara med, men när vi kom till lydnadskursen sa de att det bara fick vara en som höll i träningen, det blev Åsa. Själv hade jag vid det laget upptäckt att det fanns pojkar också, inte bara hundar. När Fanny var 6 år blev hon plötsligt sjuk i en autoimmun hudsjukdom. Vi trodde inte att hon skulle överleva. Hon hade hög feber och öronen var fulla med blåsor, som sprack och varade. Tillslut hittade veterinären rätt medicin och hon piggnade till. Då hade hon varit dålig i flera månader. Resten av livet fick hon gå på kortison för att hålla sjukdomen i schack. Den 11 april 2004 blev hon akut sjuk i magomvridning. Hon hade då också börjat bli besvärad av sitt höftfel, så vi beslutade att hon skulle få somna in.

 

Min andra hund skaffade jag när jag läste på Sjuksköterskehögskolan i Skövde. Det kändes ensamt och jag saknade Fanny. Jag hittade en annons om en lovande Bearded Collie valp. Jag hade funderat ett tag och tyckte att beardisar verkade vara glada och positiva hundar. Jag åkte och tittade på honom och blev naturligtvis såld... man kan ju inte annat än falla handlöst för en sådan ljuvlig valp... Dock var Fanny allt annat än förtjust i denna utböling. Han dög mest till att tugga på...

Med Filip provade jag på det mesta. Vi gick diverse olika lydnadskurser, tränade agility och var på utställning. Han var en ganska osäker hund, så det var med varierande resultat. Han älskade att spåra och apportera. Apport har han lärt sig av Dagmar, innan hon kom in i bilden vägrade han komma in med något i munnen. Han var en mycket speciell hund som man inte kunde låta bli att tycka om.

 

När Filip var lite drygt 2 år tog jag mitt pick och pack och flyttade upp till Norrtälje och praktiserade där som kennelhjälp på Tårpilens Kennel. Det var verkligen lärorika nio månader. Det är en så ofantligt mäktig känsla att gå runt i skogen i sällskap med fem busiga flattar. Jag lärde mig mycket om mig själv och självklart om hundar. Syftet med den tiden var att jag hade tänkt läsa till djursjukvårdare och att komma ifrån mitt dåvarande arbete som undersköterska. Men vad blir som man tänkt sig... På nyåret 1999-2000 träffade jag min man Jonas och när praktiktiden var slut flyttade jag hem till hans lägenhet i Guldheden tillsammans med Filip och min nyförvärvade fodertik Dagmar. Man kan ju inte lämna en kennel utan minst en hund extra... Efter ca. 5 år tillsammans har det blivit VÅRA hundar istället för MINA. (Förutom när de ställt till med något rackartyg, förstås!) 

 

När jag kom hem från Norrtälje började jag jobba för pappas fru Ann-Christine, som då hade 3 klädbutiker. Det fungerade såpass bra att vi tillsammans startade en ny butik med danska kläder, Butik UNO, där jag var butikschef. Butiken i Göteborg är nu stängd.

Hösten 2003 köpte vi hus i Kinna. Det ligger en bit från våra jobb i Göteborg, men det är nog något av det bästa vi har gjort. Det är så fantastiskt skönt om man jämför med lägenhet. Så nu har vi skogen och Viskan precis in på knuten. Hundarna stormtrivs och Filip kan ligga ute så mycket han vill... Jonas är också glad för han kan snickra och härja hur mycket som helst. :)

Efter att vi köpt huset kände vi att det var dags att vi stadgade oss, så sommaren 2004 ställde vi till med bröllop. Det var verkligen sagolikt. Den dagen hade verkligen allt. Häst och vagn, strålande sol och varmt... och en massa kärlek.

 

Min tredje hund Dagmar var alltså från början en foderhund och har haft en kull på Tårpilens kennel, men när hon blev min beslutade jag mig för att ta en kull själv på henne. Hon är en mycket trevlig tik, som charmar alla som kommer i kontakt med henne. Jag har inte tränat någon "riktig" jakt med henne, mycket för att jag inte har haft de rätta kunskaperna. Det är ju lite skillnad mellan vall- och fågelhundar... Största skillnaden är att Dagmar jobbar utan att fråga varför, Filip krävde en stark motivering för att göra något. T.ex. i agilityn: Dagmar hoppar samma hinder så länge jag ber henne om det. Filip hoppade det kanske två gånger, sedan undrade han varför...

 

Dagmar tycker det är roligt att apportera dummys, men när hon fick nosa på en kråka i höstas tyckte hon den luktade lite underligt och vågade inte riktigt ta den. Däremot springer hon gärna runt med sin matskål för att demonstrera hur hungrig hon är. Hon är väldigt duktig på att spåra och vi tränar också lydnad. Förhoppningsvis blir det tävling till våren, när hon kommer igång igen efter valparna. Sommaren 2007 tog hon sitt LPI, 8½ år gammal!

 

Ur Dagmars kull har vi behållit SVCh Palito´s Altair "Terry". Han skall nu utbildas och meriteras, så får vi se vad det blir av denne självständige herre. Ännu så länge, sommaren 2007, har han 2 Ck på officiell utställning. Han blev BIM-valp på MY DOG i Göteborg i början av 2006. Han tränas för att göra anlagstest i viltspår i början av 2007. I augusti 2007 tog han sin tredje raka ett i öppenklassen viltspår och är därmed Svensk Viltspårs Champion! 
I oktober 2006 genomförde han MH-test tillsammans med tre syskon. Han är röntgad med höfter A/A och armbågar u.a. samt ögonlyst u.a.
Han fick ett cert i Norge 2008 och två tredje pris i Nybörjarklass i jakt 2009.

Hösten 2005 fick jag mitt kennelnamn godkänt, så nu heter vi Kennel Palito´s. Palito betyder pinne på spanska. Eftersom jag själv har många band till Spanien, känns det som ett naturligt val, även om rasen inte är spansk. Ordet pinne tycker jag är passande när det gäller våra hundar, som ofta har en förkärlek till dessa föremål. Dagmar går gärna runt med dem i munnen och Filip hade dem allt som oftast i pälsen.

 

Den 20 april 2006 fick vi ytterligare ett tillskott till familjen. Denna gång i form av en väldigt liten människa. När han kom till oss var han bara 50 centimeter lång och vägde 3470 gram. Han föddes på Varbergs sjukhus efter nästan 1½ dygns väntan (och kämpande). Han heter Anton Hjalmar Jarvoll och är det bästa som hänt oss!!! Vill ni se mer av denna vår guldgosse finns min andra hemsida, www.jarvoll.se

 

Tyvärr gjorde Filips osäkerhet och rädsla att han inte klarade av att hantera stressen han kände med ett spädbarn i huset. Den 16 juni 2006 var vi tvungna att säga farväl till vår älskade prins...

 

Den 4 maj 2007 var det äntligen dags att hämta hem ytterligare en liten parvel, denna gången en fyrbent. Hon kommer från Kennel Gilliam´s Gold. Lilla Trassa har anpassat sig väl i familjen och skall bo här i några veckor, tills min syster Åsa har semester och tar med sig det lilla underverket hem till Oslo. Där skall de sammansvetsas till ett team! Det skall bli spännande att se vad dessa två kan åstadkomma!

 

 

Den 5 maj 2008 kom vårt andra underverk till värden, Antons lillebror, Isak Alfred Jarvoll. Han föddes också på Varbergs sjukhus, fast denna gången hann vi bara vara på förlossningen 2 timmar innan han kom. Han var 51 centimeter lång och vägde 3720 gram. Alltså något större än storebror!
Anton är världens bästa storebror och är så snäll och beskyddande mot Isak.

 

Under åren som gått, så har mitt beslut att inte fortsätta med uppfödning för tillfället, tagit form. Jag känner inte att jag har tiden och orken som krävs. Därför har jag skrivit över Trassa på Åsa. Jag kommer att fortsätta uppdatera lite då och då vad som händer i våra liv.

Den 17 september 2010 var det dags för vår tredje lille kille att se dagens ljus. Lillebror Viktor Natanael föddes på Varbergs Sjukhus på rekord tid. Denna gången hann vi vara på förlossningen i knappt 45 minuter! Han var 52 cm lång och vägde 3750 gram.
Både Anton och Isak är världens bästa storebröder och tävlar nästan om Viktors uppmärksamhet.

 

Eftersom vi nu har tre härliga gossar, så räcker inte tiden till riktigt till hunderiet. Därför ligger kennelverksamheten nere på obestämd tid. Just nu har vi bara Terry hemma och tiden går åt till att aktivera honom och se till att han mår bra trots sin ryggskada. Den innebär att han inte får rusa, busa, hoppa och leva rövare ;-). Han får glukosamin och massage och detta håller honom i hyfsad form.

I mars 2013 blev Terry plötsligt sjuk och efter en månads kämpande tog vi beslutet att han skulle få somna in. Detta hände samtidigt som vi väntade vårt fjärde barn. Endast 5 dagar gammal fick lilla Alice Elsa Josefin följa med till veterinären med Terry för att säga farväl.

 

Alice föddes 21 april 2013, var 49 cm lång och vägde 3050 gram. Det kommer att bli en riktigt tuff liten brud, med tre storebröder som uppfostrar henne! Precis som sina bröder föddes hon på Varbergs sjukhus.

Även hon ska få växa upp med hund i familjen! Den 7/8-14 hämtade vi hem den underbare lille Cavalierpojken Robin. Det skall bli så kul att se honom växa upp!

 

Tack för visat intresse och jag hoppas att vår hemsida skall ge lite underhållning och information.

 

Sara Jarvoll med familj.